Som ni vet så bor min syster i London, det har hon gjort sedan november 2012. Hon flyttade alltså när jag gick i tvåan på gymnasiet. Det va svårt när hon flyttade.. Mina föräldrar flyttade isär precis när jag skulle börja ettan. Jag skulle precis börja ett nytt kapitel i mitt liv med en ny skola, nya klasskompisar jag skulle bli "vuxen" ta mera ansvar och allt annat som gymnasietiden innebär. Och mitt i allt detta skulle mina föräldrar inte bo ihop längre, jag skulle behöva flytta till TVÅ nya hem. Pendla varannan vecka mellan min mamma och pappa. Min syster och jag kom bra överrens ibland, ibland va vi värsta fiender så som systrar bara kan vara. Vi tog varandras saker utan att fråga, vi bråkade om vem som skulle bo i vilket rum i de nya lägenheterna och en himla massa andra helt meningslösa saker. Men ändå, vi hade våra stunder där vi satt och åt glass och kollade skräckfilm tillsammans med händerna för ögonen och våra pekfingrar fick agera hörselproppar för båda va så rädda haha! Efter lite mer en ett år sedan jag tvingats flytta till två nya lägenheter eftersom mina föräldrar flyttat isär bestämmer sig min syster att flytta till England. ENGLAND?! Det är ett helt hav bort från Sverige.. Ett helt hav bort från mig.. När jag inte trodde att min familj kunde splittras mer flyttar min syster till ENGLAND! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och kvarglömd. Nu va det bara jag kvar. Jag har aldrig sagt till henne hur jag kände över hennes flytt till ett annat land. Jag ville att hon skulle tro att jag va stark, fast jag i det ögonblicket kände mig som den mest ensamaste personen i världen. Som tur va så hade jag bara några månader innan träffat Jonas för första gången, vi hade varit tillsammans drygt ett halvår när min syster flyttade. Hade jag inte haft honom hade jag nog gått i taket. På denna tiden bråkade jag mycket med min bästavän Linnea och det gjorde allting mycket svårare. Tänkt om jag och Jonas gjort slut? Vad skulle hänt med mig då? Men som tur va så löste sig allting med Linnea och jag och Jonas gjorde inte slut!
Shit vilket rörigt inlägg såg jag nu när jag läste igenom det men kände för att öppna mig lite. Det som jag iallafall skulle komma fram till var att jag är starkare nu än vad jag skulle varit om inte allt detta hade hänt. Jag är stolt över min syster som stannat kvar i London i snart två år när alla hennes kompisar åkte hem efter några månader. Jag är stolt över min mamma & min pappa för att de ändå försöker göra allt så bra som möjligt för mig. Jag är stolt över mina bästa vänner, men viktigast av allt är jag stolt över mig själv för att jag är så stark i mig själv.
Jag och min andra halva 👌
Jag och bästi 💕
Och sist men inte minst min syster 💕
